I en totalitär diktatur matas befolkningen konstant med propaganda och vinklade sanningar. Det är dock inget som är unikt för diktaturer utan det är något som också förekommer i demokratiska länder, men graden och intensiteten i det hela är skillnaden. När regimen går under finns det de som benhårt fortsätter tro och leva utifrån den världsbild de matats och sticker huvudet i sanden, likt en struts*. Sen är de de som "krisar" då hela deras värld visar sig baserat på osanning och hamnar i en förtroendekris, när man inte längre kan lita på någonting. Sen är de de som haft en kritisk inställning till propagandan, som känner en lättnad när det visade sig att de tänkt rätt hela tiden. Den sista gruppen är de som inte har litat på någonting, oavsett sanningshalten utan som har bildat sig en egen modell för rätt och fel, sanning och lögn. Det torde ha varit likadant för befolkningen efter Nazitysklands fall, DDR- och andra kommunistiska satellitstater efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps, efter militärjuntornas fall i Sydamerika. Kommer samma sak att drabba befolkningarna på Kuba, i Nordkorea och Putlers Ryssland? Att göra upp med sitt förflutna är svårt, ju fler som varit på regimens sida. Som t ex tidigare nazister som hade mäktiga positioner i Västtyskland efter 1945 som ledde till 1968-rörelsen.
Övergången från totalitär stat (via anarki?) till demokrati kan bli smärtsam och kan kräva dödsoffer. Insikten om hur allt man vet och förstår kan vändas på ända vilket också kan bli en psykologisk smäll för många. Hur många ytterligare "offer" kommer ett sådant "uppvaknande" att kosta? Jag tror inte alla kan bli så väl omhändertagna som mamman i "Goodbye Lenin". Om du inte har sett den kan jag varmt rekommendera den.
*) Jag vet att strutsar inte stoppar huvudet i sanden men det är en fungerande liknelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar